• Au pair-berättelser 
Publicerat April 25, 2019

Hur mitt år som au pair förändrade mig

Att bli au pair var mitt livs bästa beslut

Av Kim Walk

När jag klev på planet som skulle ta mig från Hamburg till NYC – till mitt nya hem under de kommande 13 månaderna – visste jag att jag inte skulle återvända som samma person. Jag visste att jag skulle förändras och utvecklas som person – det vet alla som ska bli eller har varit au pairer eller är vänner till au pairer. Men att arbetet som au pair, som bara varade i 13 månader, verkligen skulle forma mitt sätt att tänka, känna och leva hade jag däremot aldrig kunnat föreställa mig.

 

När man frågar någon ”Varför blev du au pair?”, brukar ju svaret ofta bli ”Jag tycker väldigt mycket om barn och ville resa, bli bättre på engelska osv.” Och visst, jag tycker väldigt mycket om barn och ville definitivt resa, men det främsta skälet till att jag ville bli au pair var att jag visste att jag inte ville läsa på universitetet direkt och behövde göra något av det år som låg framför mig – och det fick gärna omfatta resor. Men att arbeta och resa ett år i Australien eller någon annanstans var alldeles för dyrt, och tanken på att bli au pair hade jag haft i bakhuvudet sedan jag var 12, så jag tänkte ”Varför inte? Jag anmäler mig.”

 

Jag kan medge att jag bara var halventusiastisk i början. Jag tänkte mest att “Okej, bra, jag kommer att få resa och hittar förhoppningsvis en trevlig familj – det blir säkert roligt!” Riktigt spännande blev det först några veckor senare när jag hittade min värdfamilj på ett lite ovanligt sätt. Jag kan bara säga att en högre makt verkligen ville att vi skulle träffas. Det första mejlet mellan oss kom en onsdag, och på söndagen hade vi matchats. När jag väl hade hittat min värdfamilj och allt kändes som på riktigt steg verkligen spänningen! Alla mina vänner kan vittna om detta, och jag måste påpeka hur många gånger jag visade dem bilder av mina värdföräldrar och min söta värdbebispojke. Plötsligt var jag så exalterad över att få tillbringa det kommande året med dessa fantastiska människor, som har samma övertygelser och värderingar som jag, som bor i denna fantastiska stad med världens sötaste lille pojke, och som framför allt uppskattar god mat och att äta lika mycket som jag gör.

 

Många har frågat mig varför jag valde Cultural Care. När det kommer till kritan beror det på att allt gick så smidigt från introduktionsmötet till själva ansökan. De var så engagerade, och jag kände mig verkligen välinformerad genom hela processen. Jag var inte med om några problem under hela mitt år som au pair med Cultural Care.

 

Alla som ska bli au pair vet att man kommer att bli jättebra på att prata engelska, och att man blir mer självständig och mogen. Och allt det beror på att man flyttar till ett främmande land utan familj och vänner, till en början.

Hängbro i San Diego

 

Helt naturligt blev jag därför mer självständig och mogen, mer självsäker och bättre på engelska. Nu fanns inte mamma till hands längre och jag var tvungen att ta itu med vuxensaker, som att öppna ett bankkonto, hantera alla mina pengar, betala skatt, planera semestrar, bestämma saker utan att fråga min mamma vad hon skulle ha gjort och mycket mer. Det jobbigaste för mig personligen under mitt år som au pair var jag när jag gjorde en piercing som blev så infekterad att jag var tvungen att uppsöka två olika läkare. De skickade mig direkt till akuten, där akutläkarna var tvungna att skära bort det infekterade området (kul sammanträffande: på min födelsedag), och jag var tvungen att ta mig an allt pappersarbete och alla försäkringssamtal. För att inte tala om sjukhusräkningen på över 2 000 dollar som dinglade ovanför mitt huvud! Det gjorde mig verkligen superstressad och till att jag kände mig nervös och ibland oviss. Till slut såg mina öron normala ut igen, sjukhusräkningen täcktes nästan helt av min försäkring och jag behövde bara betala 50 dollar i självrisk (jag bokade en flygresa till Hawaii inom 24 timmar efter att jag fått det brevet), och nu har jag en bra historia att berätta på festerna. Hela den här upplevelsen lärde mig jättemycket om att fokusera på det som är bra, att hålla humöret uppe, att bara ta sig i kragen och göra det som måste göras, och lyssna på sin mamma som säger att jag definitivt inte borde skaffa någon ny piercing. Det var bara en av många situationer som lärde mig saker om mig själv i USA.

 

Men det som verkligen förändrade mig på det allra bästa sättet var inte bara den fascinerande upplevelsen att ta det stora klivet och bli självständig eller att förverkliga drömmen om att alltid få resa – nej, det var människorna jag mötte längs vägen. I Tyskland bodde jag i samma lilla stad där jag växte upp och omger mig mest med samma människor som jag har känt i åratal. Alla personer som du låter komma i kontakt med ditt liv förändrar dig. Förutom att jag har fått en fantastisk uppfostran av min familj i Tyskland bidrog mina vänner och min värdfamilj i USA med sina berättelser, kramar och personligheter, så att jag kunde forma mig till den person jag vill vara.

Au Pair-fest

 

Jag vill arbeta lika hårt och vara lika orädd som min värdmamma Rachel, som brukade tillbringa 15 timmar om dagen framför sitt skrivbord med att arbeta för en amerikansk ideell djuromsorgsorganisation för boskapsdjur. Hon satsar verkligen allt hon har för att göra något gott i den här världen, samtidigt som hon tar hand om alla familjeangelägenheter och hanterar alla problem inom 2 minuter och 15 sekunder.

 

Jag vill vara lika handlingskraftig som Suzanne, som bestämde sig för att gå ned 30 kilo på sex månader – kul fakta: en gång på en fest skrek jag högt för att jag var så stolt över henne.

San Diego med Suzanne

 

Jag vill tycka om människor lika mycket som Sarai. Jag vill vara lika självsäker som Belinda. Jag vill leva varje dag som om det vore den sista som Mona.

 

Jag vill vara en solstråle som Lara och Caro, som alltid fick mig att le. Jag viftar fortfarande med min telefon framför människors ansikten, visar dem deras Instagram-konton och utropar: ”Visst är de här tjejerna sååå gulliga?”

 

Jag vill vara lika sann mot mig själv och inspirerande som Lynne, som faktiskt fortfarande är och alltid kommer att vara en av mina bästa vänner. Hon finns alltid där när jag behöver henne och muntrar alltid upp mig (jag vet att du läser det här – älskar dig).

Death Valley med Lynne, Nathalie och Lukas

 

Jag vill vara lika äventyrlig som  Jessica, som vid 35 års ålder bara stack iväg till Thailand helt själv i några månader – och sedan fortsatte att resa runt i världen på egen hand för att verkligen leva livet. Vi har varit i Mexiko, på Hawaii och Sicilien tillsammans – det handlar aldrig om ifall vi kommer att träffas igen, utan var.

 

Alla dessa människor formade mig under mina 13 månader i USA till den jag ville vara, och de fortsätter att forma mig än i dag.

 

Tack vare mitt år som au pair har jag blivit en bättre vän, jag har blivit mer produktiv, skjuter sällan upp saker, är mer kärleksfull, mer positiv, mer spontan, en bra beslutsfattare, mer mogen, beslutsam, orädd och självsäker. Kort sagt: jag har blivit en bättre version av mig själv.

Kim Walk
Kim Walk

Jag heter Kim, jag är 20 år och är en helt vanlig tysk tjej som pluggar i Nederländerna, före detta au pair, jätterolig – alla mina vänner håller inte med – alltid sen men värd att vänta på, pizzaälskare, bäst på sarkasm, ironi och dåliga skämt. Och antagligen håller jag på att boka en flygbiljett när du läser detta.

Mest populära

Mer från Au pair-berättelser 

A line drawing of a gumball machine

Dela dina upplevelser!

Vi letar just nu efter engagerade content creators som vill bidra till vår blogg. Skicka in din historia idag och ge andra en förstahandsinblick i au pair livet!

Saiba mais