Så är au pair-livet – egentligen

Acceptera alla röriga och galna händelser

Till att börja med vill jag säga att jag är lycklig – antagligen så lycklig jag någonsin har varit under mina hittills 20 år. Jag har varit au pair i över nio månader och jag tycker om det nästan jämt. Jag skulle kunna säga att allt är fantastiskt, att luften doftar av rosor och godis, att barnen alltid lyssnar på det jag säger, att man träffar så många vänner och inte alls har några personliga problem. Så är det kanske för vissa, men faktiskt inte för mig.

 

Jag tänkte att jag i stället skulle berätta om de röriga, galna och stressiga bitarna av livet som au pair. I min lilla värld omges jag av de här små varelserna jag kallar mina värdbarn. Jag har tre värdbarn som jag tycker jättemycket om, även om jag blir helt tokig på dem ibland. Och det är helt naturligt – för barn är ju bara barn.

 

Men innan du kommer hit ska du se till att du är redo att anta den utmaning det faktiskt innebär. Jag har alltid haft bra hand med barn. Jag var landhockeytränare i sex år och har jobbat som vikarie på en låg- och mellanstadieskola. Men att ha bra hand med barn och att faktiskt ta hand om dem är två olika saker. Att vara den där tjejen som tar hand om barn en eller ett par timmar om dagen är inte samma sak som att vara den som tar hand om dem 45 timmar i veckan och lever tillsammans med dem. Skillnaden är enorm! Så kom ihåg att verkligen fråga dig själv: är jag beredd att älska, ta hand om, tvätta och hjälpa barn? För det är sånt du måste vara beredd på att göra.

Au pair and host kid grilling marshmallow

Mitt yngsta värdbarn är åksjuk, så när han åker med i bilen har vi alltid med oss en kräkpåse. En saker är säker – innan jag kom till USA skulle jag ha kräkts om någon av mina vänner blev sjuk och kräktes. Jag var inte den där vännen som höll upp någons hår, utan snarare den som sprang iväg till ett annat rum.

 

Mitt värdbarn kräks alltså ofta när vi åker bil och varje gång är det samma rutin som gäller. Torka upp spyan, hjälpa honom ut ur bilen, klä av honom och ta på honom nya kläder, tvätta av bilsätet och lägga dit en ny kräkpåse. Men jag har inte blivit kräkfärdig en enda gång när jag har torkat upp efter honom, och då kan jag tala om att det blir rätt så kladdigt ibland. Så hur kommer det sig då att jag kan öppna hans säkerhetsbälte som är helt nedkräkt utan att bli äcklad av det? Jo, för att jag älskar den där lille killen så mycket att jag inte bryr mig om hur äckligt det kan vara. Jag kommer att fortsätta att torka av det där bilsätet i ytterligare en vecka, en månad eller ett år!

 

Vissa saker är jobbiga när man tar hand om barn, men det är sånt som får mig att uppskatta de små stunderna av ren lycka ännu mer – som när mina tre värdbarn sitter och sjunger i baksätet när vi är på väg till skolan. Jag hör hur de skrattar och ser deras leenden i backspegeln. Det är verkligen början på ännu en härlig dag.

 

Så att vara au pair är kul, och man får uppleva ett nytt land och en ny kultur. Men när dagen är över, barnen har somnat och disken är avklarad så tänker jag igenom dagen som varit. Någon kräktes, någon skrek, någon grät och ett par av dem bråkade och slog varandra. Vi skrattade, hade kul och spelade fotboll. Så ser mitt röriga liv ut, och jag älskar varje sekund av det.

 

Det är en risk du måste ta som person – att våga ta steget och ta chansen. Kommer det här att vara något för dig? Att ta hand om någon annan än dig själv? Kan du ta hand om och bry dig om barn som du inte har något släktband till? Bara se dig själv i spegeln och fråga dig själv: Skulle jag kunna torka upp spyor varje dag?

Hi my name is Lotte, I’m 20 years old and I’m from the Netherlands. I love my job as an au pair and want to share my experience to inspire and help out other au pairs (to be)! I love to travel, have fun and eat good food. I’ve been an au pair for 9 months and can’t wait for the next 15 months with my host family.