• Au pair-berättelser 
Publicerat September 17, 2019

Hitta ett nytt hem

Lära sig att tycka om förändringar, och sig själv.

Av Gianna Liliana

I februari 2018 ansökte jag till Cultural Care Au Pair-programmet – och efter det tittade jag i stort på varenda Instagram-takeover. Jag blev snabbt inspirerad. Jag ljuger inte när jag säger att jag har drömt om att bli au pair sedan dess!

 

Och nu är jag här – med min egen au pair-berättelse!

 

Min erfarenhet som au pair har varit en oerhörd berg- och dalbana! Jag har varit i USA i över nio månader nu, och jag är hur nöjd som helst. Men innan jag nådde fram till det här tillståndet av ren lycka, så hade jag definitivt ett antal upp- och nedgångar. Vi tar det från början …

Hitta ett nytt hem

Jag kom till USA i juli 2018, och det förändrade mitt liv. Jag flyttade in hos min värdfamilj på Rhode Island. Trots att jag har en del fina minnen från den vackra, lilla strandstaden där vi bodde visade det sig snabbt att jag och min värdfamilj inte passade bra ihop. Att behöva gå igenom en ny matchning efter bara två månader in i programmet var tufft, och det fick mig att tvivla på alltihop. Det fick mig att backa flera steg! Tusentals frågor poppade upp under den tiden. Är jag inte tillräckligt bra för att vara au pair? Ska jag bara ge upp min dröm och åka tillbaka till Tyskland? Jag kände mig så skyldig till alltihop. Det kändes som att jag inte var tillräckligt vuxen för att klara av det här jobbet! Självtvivlet tog verkligen över.

 

Men jag fortsatte att kämpa. Och det är jag så glad att jag gjorde, för plötsligt hade jag hittat världens bästa värdfamilj. Jag flyttade till norra Virginia i september och jag är så otroligt glad över att jag inte gav upp! Jag blev stormförälskad i Virginia och Washington D.C.

 

Nu tar jag hand om Kristian (Kit), en supergullig åttaårig pojke med lätt autism, som har visat mig hur vänlighet och förväntan kan förändra världen. Jag tar också hand om fem år gamla Viktoria (Tori). Tori har blivit min följeslagare, som en lillasyster. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne. Jag visste inte att man kan älska barn som inte är ens egna så mycket. Självklart är vissa dagar med barnen jobbiga, men det finns så många givande stunder.

 

Det jag tycker mest om med mitt jobb är att få se barnen utvecklas så mycket. När jag först kom till familjen hade till exempel Tori inte så många vänner. Hon var ganska blyg. Nu är hon lekplatsens drottning! Alla barnen vill leka med henne. Kit hade det väldigt svårt med att läsa och skriva i början, men nu går det mycket bättre. Hans autistiska beteende är inte så framträdande, och oftast är han en tankfull liten figur. Jag är oerhört stolt över honom. När jag gav honom en ”rolig dag” i present på hans födelsedag – en dag när vi skulle tillbringa lite kvalitetstid tillsammans – blev han så otroligt glad. Han kramade mig jättemycket. Det gjorde mig så rörd att jag fick tårar i ögonen. Jag kände mig så omtyckt, och som en del av familjen.

 

Ärligt talat har min egen personlighet utvecklats en hel del, för jag har lärt mig att älska mitt liv och mitt arbete med barnen här. Först måste jag erkänna att jag inte var särskilt imponerad av Virginia. Men efterhand började jag se hur vacker delstaten faktiskt är. Våren och hösten här är särskilt otroliga. Staden ligger verkligen mitt i naturen, och jag blir fortfarande lika förundrad när jag kör på gator som går direkt genom skogen.

 

Jag fick också jättebra amerikanska vänner och au pair-vänner. Jag började träffa mina vänner varje torsdagkväll på mitt favoritkafé – de har en öppen scen-kväll som vi gillar att gå på. Unga artister kan uppträda på scenen där, och det är häftigt att se vilka framsteg de gör månad för månad. Jag började hitta i Manassas, staden där jag bor, och jag behöver nästan inte använda någon navigeringsapp längre. Att få en viss rutin förändrar verkligen saker och ting. En plats blir ens hem. När jag hade lite ledigt och reste till Denver i Colorado under våruppehållet fick jag lite hemlängtan. Men jag insåg att jag saknade mitt hem i Virginia, inte i Tyskland! Det hade jag aldrig trott.

Hitta ett nytt hem

Att resa runt i USA har blivit ett av mina största intressen. Hittills har jag varit i 15 delstater. Jag blev förälskad i en massa platser, och jag är så glad över varje erfarenhet. Det är svårt för mig att välja en favoritplats, men San Diego i Kalifornien och Austin i Texas ligger definitivt högt upp på listan! Även om resandet inte alltid går helt perfekt gör det dig mer öppen gentemot andra människor och andra kulturer.

 

Tiden har verkligen flugit iväg, och det är så tråkigt att tiden hos min värdfamilj snart är slut. Men det bästa är att jag ska fortsätta min resa som au pair i San Francisco, för jag tänker förlänga med ytterligare nio månader i en ny familj! Det blir säkert jobbigt att börja på nytt någon annanstans, men jag är säker på att det var rätt beslut! Jag ser fram emot att få nya minnen, träffa nya människor och skapa starka band till mina nya värdbarn. Från att resa, hitta grymma vänner, känna sig lite nere på vintern och bli fascinerad av småsaker – jag tror att jag har varit med om alltihop. Och nu är jag här för att inspirera andra, för att uppmuntra dem att starta sin egen resa. Och för att säga till dem att inte ge upp!


Hej, jag heter Gianna Liliana och kommer från Tyskland! Jag är 19 år och har turen att få bo i Manassas, en söt liten stad i norra Virginia. Mina talanger är bland annat att jag är överentusiastisk och glad nästan jämt, att jag kan USA:s 50 delstater och deras huvudstäder utantill och att jag har ett ”väldigt amerikanskt sinne för humor”!

Mest populära

Mer från Au pair-berättelser 

A line drawing of a gumball machine

Dela dina upplevelser!

Vi letar just nu efter engagerade content creators som vill bidra till vår blogg. Skicka in din historia idag och ge andra en förstahandsinblick i au pair livet!

Saiba mais